För mycket jäst i degen

vecka 12 (12 +3)
Till min stora förskräckelse upptäckte jag för ett par veckor sedan att jag inte kommer i ett enda par av mina jeans, och knappt några andra byxor heller för den delen.

Min mage har likt en lussekattsdeg svällt till en stor dallrande massa. Och till på köpet precis när baddräktssäsongen är i antågande. På jobbet har jag smugit omkring i stora tröjor eller kanske en kjol lite sådär halvt uppknäppt. Då tänker jag tyvärr inte uppknäppt på ett sexigt vis utan mer "soffan-är-mitt-nya-hem-och-jag orkar-knappt-röra-mig" vis.

Visst har jag funderat på om det syns men alla runt omkring har varit lika övertygande om att det gör det inte alls. Så förra veckan fick jag frågan av en kollega om jag hade ätit många bullar eller hade en bulle i ugnen. Röd i ansiktet mumlade jag något om att "Jo det stämmer, jag är gravid men det är lååååångt kvar". Efter den episoden tror jag att jag har en lapp fastklistrad i pannan där det står "gravid" på. Mina tidigare småpromenader till kaffemaskinen har marginaliserats till att i värsta beckstil smyga omkring i korriodoren vid så få tillfällen som möjligt för att inte bli upptäckt.

Så... här ovan ser ni hur min stora, knubbiga, uppsvällda mage ser ut... Om man bara tänker på att det ligger en bebbe där inne blir den genast något vackrare. Fast inte kan jag skylla på den stackaren ensam att jag redan gått upp en sisådär 5 kg.

Början på något nytt

Här sitter jag och har precis skapat en blogg. Skapat en blogg istället för att jobba som jag borde.
På senaste tiden har det blivit mer och mer på det här viset. Efter den magiska dagen den 11 maj då, hmm, totalt 6 stycken gravtest visade på att det var något mer än geléhallon i magen så har mina tankar inte kunnat sluta snurra kring livet som växer där inne.

Annat som jag tyckt var så viktigt förrut har nu fått krypa in i skuggan. Hela jag kan fyllas av en obeskrivlig glädje men lika snabbt kan jag bli orolig och rädd. Den lille/lilla som så hastigt valde att flytta in i magen, helt otrolig egentligen blommor och bin till all ära, är jag redan villig att göra allt för!

Ibland märker jag att systrarna östrogen och progesteron härjar fritt i min kropp. En kommentar från någon som jag tidigare tyckt var så oskyldig kan göra mig knäckt. Därför är jag så glad att jag har oerhört fina stöd, blivande pappan, vänner och familj. Ni är helt ovärderliga!

Det var en av mina söta vänner, hon som vet precis hur det är att vara gravid, som lockade mig in bloggandets värld. Den här bloggen kommer vara mitt sätt att uttrycka vad som händer i min glasbubbla.