Min rädsla

Min största rädsla, om man bortser från ormar, är att inte ha levt.

Varje dag bestämmer jag mig för att idag ska jag vara här och nu. Inte planera för sen och då. Varje dag visar det sig lika svårt. Att aldrig vara helt nöjd och glad för det underbara som finns omkring mig är skrämande. Att hela tiden vänta på att bara "det" eller "det där" ska hända förödande.

Jag kommer ständigt på mig med att inte vara i stunden och märker att jag istället ökar takten.
Kanske för rädsla att stanna upp och ta tag i situationen.

Därför säger jag nu till mig själv, återigen och som en påminnelse, jag ska leva här och nu. Göra en sak i taget och vara där jag gör det. Jag ska se allt fint runtomkring mig och uppskatta livet.

Mitt liv ska inte vara något som händer under tiden jag planerar annat!

Världens bästa skola - Min unge

Älskade lilla unge,

Vilken läromästare jag har fått!

Vi går in på öppna förskolan. Du med din självklarhet. I och för sig i trygg förvisning om att mamma är med dig. Men trots det i andan att "Hej här kommer jag!". Jag smyger efter bakom dig. Du vet vad du vill ha och tar det. Får du inte det du vill ha skriker du. Och inte är det så konstigt. Små barn har inte hunnit förstå givmildhetens konst. Och kanske inte alltid vi vuxna har det heller, bara det att vi vet vad andra förväntar sig av oss.

Tillbaka till öppna förskolan. Du skriker och jag blir svettigare och svettigare. "Så här kan man väl inte bete sig? Usch nu stör vi alla andra" tänker jag. Men vänta lite, vem har rätt och vem har fel?

Jag ser på dig och njuter hur du stuntar blankt i vad andra tycker om dig. Jag ser att du är ditt sanna jag. Jag tar ett djupt andetag och tänker hur jag alltid anpassar mig. Håller tyst, spelar den roll jag tror andra förväntar sig. Är någon annan än den jag är.

Därför vill jag bara säga tack älskade vän. Tack för att du påminner mig om vem jag är, där bakom. Jag hoppas och önskar att vi kan fortsätta lära av varandra!