Glädje

Jag har världens underbaraste dotter!

Perspektiv

Min lilla guldklimp här hemma har gett mig perspektiv på saker i livet. Saker som tidigare var viktiga betyder mindre nu. Som att köpa kläder till mig själv, som att göra karriär, som att ha ett välstädat hem, som att ha tid till att måla naglarna...

Vissa skulle nog vilja påstå att jag då tappat bort mig själv. Att om jag inte köper kläder till mig själv eller målar naglarna så tar jag inte hand om mig själv och då inte heller ansvar för min relation med D.

Att jag skulle vara en martyr som ger upp hela mitt liv åt ett barn. Men vem sa att jag ville göra de sakerna jag gjorde tidigare?

Hatar att erkänna det men...

alla gubbar, och tanter med för den delen, hade rätt. Inte skulle jag vara tillbaka efter 6 månader. Jag som pläderat för lika uppdelning av föräldraledigheten och vikten av jämställdhet. Pyttsan när det gäller vårt egna familjeliv. Jag har något mycket viktigare att tänka på än vår millemeterrättvisa. Dödligt medveten om att millermetern kan bli till mil. Men den risken tar jag!

Oceanen har blivit till en liten liten droppe

Vad gjorde jag egentligen för ett par år sedan av all tid? Jag förstår det inte!

Jag jobbade 75 % och hade bara mig själv att ta hand om. All tid i världen fanns. Varför gjorde jag inget vettigt av tiden?

Jag kunde köpt hus som behövde renoveras, jag kunde arbetat som en blå, jag kunde ha startat eget, jag kunde läst en till utbildning eller kanske bara rensat på vinden och källaren. Gjort lite mer då så jag sluppit lite mer nu...

Vad gjorde jag då? Kanske jobbade jag lite, tränade lite, socialiserade lite, reste lite och slappade mycket. Fast att jag slappade mycket tyckte jag iofs inte då. Men i jämförelse!

Gjorde jag kanske något vettigt av tiden ändå? Ja kanske, som livet såg ut då kommer det inte göra på ganska många år igen, om någonsin.