Kapitulerat

Vad gör man när man är så trött att man har gett upp så att tröttheten kan överta en för fullt?
Att inte orka göra de saker man vill, inte orka se skönheten och glädjen i det man vet finns är ledsamt. Att ha blivit sömntorterat i över 9 månader utan en enda ostörd natt tär på krafterna. Jag tänker inte be om en förändring. Jag tänker själv göra en!

Ramlat i fällan!

Det här med jämställdhet är något jag funderar på titt som tätt.

Innan vi fick barn visste jag exakt vad jag tyckte. Allt skulle vara jämställdt. Jag skulle a l d r i g leva så ojämställdt som jag sett vissa göra.

Men så fick vi barn. Perspektiv och prioriteringar förändrades radikalt.
Och så blev vi med hus. De ideal jag trots allt hade kvar blev tvugna att ge vika.

Jag står inne, tar hand om tvätt och barn. Viss mat också (med betoning på viss...). Håller koll på vad saker finns. Överväger starkt att gå ner i arbetstid och kanske ta ett jobb som gör att jag kan vara mer hemma med lillan. Självförverkligande är inte längre högst på önskelistan.

D hugger tag i de tyngre göromålen. Han är ute och grejer. Tar på sig arbetskläder och sliter.

Det ska bli så spännande att se om våra tankar och sysslor förändras när D blir pappaledig.
Hur vill jag leva egentligen? Trots allt är det ju ganska skönt att stå inne och vika tvätt jämfört med att bära tunga grejer ute.

Hur gör man för att inte falla in i de traditionella rollerna? Är det fel att falla i den fällan eller bekvämt?

Vi är så jäkla alternativa.

Saker som jag trott varit vanligt har visat sig stå för något liknande extrem alternativitis (eget ord som försöker beskriva ett vidare fenomen av att man är alternativ).

Ja som ta det här med att jag starkt ifrågasätter BVC oinbjudna tjat om att man bör börja med smakportioner vid 4 månaders ålder. Tvärtemot WHO som råder till helamning i 6 månader och sedan delamning i 2 (!) år. Sedan ska ju smakportionerna snabbt ökas till hela portioner enl BVC utan egentlig hänsyn till barnets individuella behov eller mognad. Alla är lika.

Man bör ju också sluta amma ganska snabbt. Absolut inte nattamma efter 6 månader. Det verkar förenat med någon slags livsfara. För vem har jag inte förstått. Delamma under längre tid har det varit knäpptyst om. Är därför glad att amningshjälpen finns. (http://www.amningshjalpen.se)

Man får ju absolut inte sova i samma säng och helst inte i samma rum. Usch och fy! Varför ska min älskling ligga i ett annat rum när hon är så liten och vi trivs så bra?

Jag ifrågasätter rekommendationen till alvedon i tid och otid. Förebyggande och lite när som. Såklart då det verkligen behövs men varför proppa en lite kropp full med en massa ämnen bara därför att?

Vi har grundligt läst på om vaccination. Vaccination är ju ett oerhört känsligt ämne har jag märkt. Man får inte fråga. Personligen tycker jag att det är min skyldighet att veta så mycket som möjligt.

Jag funderar på de samhällsnormer som råder. Vi får barn som efter ca ett år ska vistas mer på dagis/dagmamma etc än hos sina egna föräldrar. Arbete till varje pris ger mig kalla kårar. Finns alternativ?

Kan räkna upp tusen saker till jag tycker är galet men det var inte meningen med detta inlägg. Jag anser inte heller att vårt sätt att se på saker skulle vara det rätta. Jag är bara så otroligt förundrad hur folk kan se oss som så jäkla alternativa.

Förresten, jag gör tom EGEN GRÖT ibland till lilla gumman ;)

Autopilot

Har ni någon gång känt att ni gör saker på autopilot?

Den senaste tiden har det varit lite mycket. Kanske så mycket att min övertrötta kropp och hjärna har sagt upp sig som piloter. Jag gör saker utan att tänka, utan att känna. Jag går som i en dimma eller dröm och är allmänt off.

Information av olika typer har svårt att komma in. Jag kan registrera att folk pratar med mig men allt rinner av mig som om vatten på en gås. Tankar berör mig inte. Det är tillträde förbjudet.

Tycker inte alls om känslan. Svårt nog utan detta att leva i nuet. Att vara ett skal som bäddat ner sin själ pga överbelastning suger!