Halvtid

Då var första halvlek avklarad. I början av matchen märktes tydligt att spelarna Mariadona och Davidinio var orutinerade. Planen var en helt ny mark för de båda spelarna och efter ett par chockade minuter med osäkra passningar fann de så småningom en stil som verkade konstruktiv. Vid något tillfälle var det nära utvisning för en av spelarna men sedan blev det även en del stilpoäng. Halvleken var oerhört händelserik med lir på hög nivå med en hög insats. Laget hade stort stöd i sin publik som hejade då det behövdes.

Under 2:a halvlek kan vi se fram emot nya händelser för de orutinerade spelarna med en höjdpunkt i slutet av perioden.

Have mercy, mercy on me!

Ja sent ska då syndaren vakna...

Att en gravid kvinna i sina bästa (läs värsta) år skulle gå och bli erbjuden fast heltidsjobb precis då magen har börjat puta ut över linningen kunde väl ingen tro.

Drömmen är snart nära. Barn, fast jobb, katt och nästan Volvo. Skämt åtsido. Det är skrämmande. Fast jobb är läskigt. Att bara stelna till och bli ett med inventarierna av bekvämlighet är allt annat än en utopi för mig.

Men en gravid kvinna har inte så mycket att välja mellan. Det gäller och tacka och boka och slita vidare. För inte att de behövt, nä inte alls, erbjuda mig något. Att visa på dörren hade varit möjligt. I am flattered! Of course my dear ones!

Bär på livets frö eller pestsmittad

Som gravid har jag redan märkt att personer runt omkring mig beter sig annorlunda.

Vissa är söta, tänker extra mycket på mig, erbjuder mig att sitta, frågar om hur jag mår och säger till mig att inte stressa. Lite som man är en kändis kan jag tänka mig. Man är lite extra speciell sådär... (Dock har ju ingen frågat om min autograf än men ni förstår likheten...)

Sedan finns det de som tror att jag har blivit pestsmittad. De frågar inte om jag vill med på afterwork, de underviker att ge mig uppgifter som de av någon anledning inte längre tror jag klarar av, jag är helt enkelt ingen att räkna med längre.

Sedan finns det den sista kategorin. Det är de som inte vet vad de ska säga. Kommer ämnet upp byter det snabbt inriktning. Måste de svara på något så mumlar de något ohörbart och försvinner.

Likheten mellan de tre kategorierna är att alla ser mig på ett annorlunda sätt. Ibland tycker jag att det är underbart. Jag ÄR ju annorlunda. Jag är något jag aldrig varit för och efter det här kommer inget att bli sig likt. Ibland kan jag bli ledsen, jag vill vara den jag alltid varit.

Fast det finns så många underbara människor runt omkring mig kan jag känna mig så ensam. Konstigt, nu är första gången i mitt liv som jag inte är ensam. Med mig är min ständiga följeslagare i magen.

Det underbara miraklet

I min mage. Det finns visst någon där. Någon som har ett hjärta som slår, små fingrar och fötter. Vår bebis! Underbart. Är dock tillbaka i vecka 18 (17 +5) igen.

Dagen D

Vare sig jag vill oroa mig eller inte har tusen tankar fyllt mitt huvud i natt. Den lugna skönhetssömnen har varit långt borta.

Idag, om exakt 2 timmar är det dags för ultraljud och organ scanning. Jag känner mig hisspig och vet inte var denna dag kommer att sluta.

Djupa andetag och frukost nu.

Inte längre odödlig

Ja då har nästan en till helg passerat i rekordfart. Varit en sådan helg där både jag och D varit småsjuka och sega. Ett tag var jag övertygad om att jag drabbats av svininfluensan! Well well.. nu var det nog inte så utan mer en vanlig förkylning. Alcogel handdesinfektion har dock blivit mitt stadiga sällskap.

Ett tag i mitt liv fanns det inte mycket som skrämde mig. Det jag oroade mig mest för var väl att inte ha något snyggt att ha på mig till festen. Nu är det annorlunda.

Det nya jag är tvillingsyster till Lille Skutt. Lilla Skutta, det är jag det. Jag och magen. Lilla skutta är osäker och vågar aldrig längre utmana ödet. Det började för cirka 4 månader sedan och har successivt ökat i grad. Lilla Skutta är nu rädd för att flyga, rädd för att köra bil för snabbt, rädd för att ramla och rädd för det mesta.

Hon är inte rädd för att det ska gå illa för henne själv utan just för det lilla krypet i magens skull. För krypet skulle hon kunna offra allt.

Så om bara 2 dagar bär det av till Italien med mamsingen. Nervöst för allt är bara förnamnet. Lilla Skutta har iallafall köpt stödstrumpor för att vara på den säkra sidan vid tryckförändringar!