Ny bild på degen

vecka 17 (16+5)

håller degen kanske på att formas?

hoppas kan man ju alltid

Ömtålig som en fjäril

Äntligen har jag fått svar på vad min tatuering vid ryggslutet betyder. Tatueringen som föreställer en fjäril och som jag tidigare har tyckt sakna betydelse.

Fjärilen påminner mig nu om hur otroligt ömtålig man är som gravid. Allt kan i princip vara farligt. Är man inte aktsam så kan vingarna skadas och som mamma måste man ägna resten av sitt liv till ånger och bikt.

Som gravid är det nästa lättare att räkna upp saker man får göra än de man inte får/bör/ska göra. Men jag gör ett litet försök. Man ska INTE:

-Dricka alkohol
-Röka
-Bada bubbelpool
-Lyfta tungt
-Måla om
-Färga håret
-Måla naglarna
-Träna så man blir för varm
-Hoppa
-Sträcka sig
-Springa
-Cykla
-Sitta kallt
-Ligga på mage
-Göra sit-ups
-Stressa
-Tänka negativa tankar
-Slarva med maten
-Äta mögelost/ej dagsfärsk mat
-Resa sent i graviditeten
-Basta länge
-Etc etc

Alltså skör som en fjäril. Fjärilen ska också påminna mig om vad som finns inne i mig. En larv som ska bli något vackert och underbart. Den bilden får mig att orka trots alla förbud och rekommendationer!

The payback day

Har tagit en paus i målandet av vårt arbetsrum/gästrum/kanske framtida babyrum.

Jag har googlat "starka kvinnor". Får cirka 25000 träffar. Googlar jag istället "starka män" får jag drygt en tredjedel så många träffar. Finns det inte lika många starka män som kvinnor?
Eller är det kanske så att mäns naturliga tillstånd är starkt medan kvinnans styrka måste framhävas?

Jag är inne på mitt favorittema igen. Ojämställdheten mellan könen och orättvisorna.
Kvinnan, urmoder, mamman, älskarinnan, hustrun, karriärkvinnan, dottern.
Hon förväntas att ha tusen roller som nästan uteslutande går ut på att tillfredsställa någon annans behov.

För bara ett par år sedan såg jag ingen ojämlikhet. Berode kanske på att jag inte blivit visad på det eller kanske att erkänna ojämlikhet skulle få mig att verka svag?

Genom min start i arbetslivet och nu som gravid kvinna har jag fått skillnaderna trycka i ansiktet.

Jag som gravid förväntas att sköta mig exemplariskt Aldrig röka, dricka, utsätta mig för tunga lyft, akta mig för att ramla, äta ordentligt, röra på mig iallafall mer än mellan soffan och tv:n plus då 10 000 blodsockerkontroller och insulinjusteringar. Detta FÖRVÄNTAS. Jag har ju trots allt fått en gåva i magen. Pappan däremot (D är fantastisk, vill bara klargöra det från första stund) har knappt alls några förväntningar på sig från omgivningen. (Ok, väldigt höga förväntningar på sig från mig...) Men skulle en blivande pappa göra alla de där extra sakerna är han en förebild, lite av en hjälte!

Ju mer jag tänker på det där, ju fler situationer kan jag hitta som är liknande. Kvinnan förväntas att sköta hem och karriär, vara omhändertagande och stark, sexig och en mjölkmaskin. Görs allt detta är det inget anmärkningsvärt. Det är ju vad en kvinna ska göra.

Därför undrar jag, när är det get payedback time för alla kvinnor?

Kryddan i livet

Tiden går snabbt. Vecka 17 redan. Vad mycket bebis jag har i tankarna. Är nog ganska tråkig att umgås med för de som inte har samma extrema intresse...

Spökveckor det här tror jag. Magen har inte blivit något större på flera veckor. Fortfarande en stor degklump. Inga sparkar heller. Men som de visa säger "allt har sin tid".

Funderar på hur man ska ta en kommentar om att man är basen i någons liv? Visst, basen är något fint. Något nödvändigt. En trygghet. Ett måste. Men det är ju kryddan som är det spännande. Den heta, överraskande kryddan. Den som ger en guldkant på vardagen. Hur blir man en krydda?

Var det planerat?

En fråga som både jag och D har fått då vi avslöjat nyheten. Det är också en fråga som jag har reagerat väldigt starkt på. D har nog fått höra mina analyser av frågan till leda.

Vad svarar man på en sån fråga? Vad vill personen som frågar egentligen veta?
Om vi för ett år sedan bestämde att i maj 2009 ska jag bli gravid?
Att vi regelbundet har idkat älskog utan skydd under en längre tid?
Eller att vi gjorde en chansning en gång?
Skulle personen vilja höra att det inte alls var planerat utan ett stort misstag?
Och när är det egentligen planerat och oplanerat?
Är oplanerat lika med ett misstag?

Jag tycker inte att det är konstigt om människor som är insatta i mitt och D:s liv frågar. Men människor som inte vet något om oss. Vad vill de egentligen veta?

Är de rädda att gratulera om undret i magen inte var planerat och därmed önskat? Har man valt att berätta att man väntar man har man ju någonstans tagit ett beslut om att bebben är önskad oavsett?! Är det av ren nyfikenhet för deras statistiska ihopsamlade?

Om vår bebbe var planerad? Jag kan bara svara att den helt klart är otroligt önskad!

Nästan en vecka har gått sedan senast. En vecka fylld med semesteraktiviteter.
Bebben har känts ganska långt borta denna vecka. Rent fysiskt då. Tror dock att jag och D har pratat om vad vi behöver köpa för saker mer än någonsin.

Tror att jag har blivit lite beroende av kontrollerna. I början trodde jag att jag skulle lugna ner mig bara jag fått se ett hjärta på ultraljudet. Sedan trodde jag att efter vecka 12 då skulle jag kunna slappna av. Efter det blev jag orolig för att jag inte sett något tecken från bebben alls efter vecka 8 och ville höra hjärtat. Och nu tycker jag att det var längesen jag hörde hjärtat och väntar på det. Men främst väntar jag på rutin ultraljudet och organscanning som är i vecka 19. Som det är nu tror jag att först därefter kan jag slappna av och glädjas. Glädjas åt ett förhoppningsvis friskt liv där inne. Har läst så många skräckhistorier att jag för tillfället inte kan tänka på annat.

Jag gillar inte att vara nere på stan längre. Trivs bäst under täcket hemma. Jag känner mig så otroligt ful. Tjock men inte så att jag ser gravid ut, utan bara tjock. Jag ser små söta tjejer tipa förbi medan jag flåsandes lunkar fram som en morsa från landet som helt slutat bry sig om hur hon ser ut. Dessa hittills 15 veckorna har varit de mest oaktiva i hela mitt liv tror jag. Början på mitt förfall till en mullemamma. Jag vill mer vara en hipp botaniska trädgården mamma på pläd!

The D word

D I A B E T E S. Ett ord fyllt av en mängd känslor, tankar och förmaningar som jag helst undviker att tänka på. Sedan 2001 har vi levt sida vid sida. Accepterade tror jag att jag gjorde redan på sjukhuset då jag låg inlagd. Jag förstod att acceptera var det enda jag kunde göra för att få komma från sjukhuset och återgå till mitt normala liv.

Vissa gånger faller jag i fällan av självömkan och tankar om livets orättvisor. Men jag vet att det inte ger något. Jag vet att det enda jag kan göra är att bita ihop och göra det bästa av situationen. Nu hänger även bebbens liv på tilliten att jag gör det bästa möjliga.

Jag ställer mig ibland frågan om jag förnekar den kroniska sjukdom som jag har?
Både ja och nej blir svaret. Nej eftersom jag ständigt vet att jag måste göra det bästa av situationen. Mina tester och justeringar ger mig kontroll och ett gott samvete. Speciellt nu under graviditeten. Att få leva under visheten om att jag iallafall har gjort mitt bästa! Samtidigt är ju svaret ja. Jag vill inte att diabetesen ska vara ett hinder i mitt liv. Notoriskt vägrar jag därför in i det längsta att säga att jag måste göra något eller inte göra något på grund av min sjukdom. Jag vill inte att människor runt omkring mig ska se mig som en sjukdom.

Jag tror många gånger att jag i ärlighetens namn hellre ramlat ihop på ett möte än att säga att jag måste gå ifrån för att ta en druvsockertablett. Jag kan sitta likblek i goda vänners sällskap, skruva ner pumpen och smygäta druvsocker för att middagen blir sen. Jag kan tillsammans med nära släkt skylla på att jag måste på toaletten då jag egentligen behöver se om nålen i magen som är till pumpen verkligen sitter bra i.

För ingen, förutom D, vill jag erkänna att min sjukdom ger mig begränsningar. Att jag 24 h om dygnet resten av mitt liv måste sköta den. Att jag måste göra det för min egna framtid men nu även för grynet i magen. Är livrädd för att något ska ha hänt eller hända den lilla/lille. Barnamördare ekar i mina öron när sockret skenat iväg eller sjukit i botten.

Jag är rädd, rädd för om jag uttrycker mina behov för människor runt omkring mig så blir begränsningarna verklighet. Verklighet för folk runt omkring mig. Idag är de bara verklighet i mitt egna huvud.

Ung blivande mamma i storstadsjungeln

Är man ung eller gammal när man väljer att försöka bli förälder vid 25 års ålder?
Enligt karriärister och andra storstadswanaabees är man ju definitivt det. Några gånger har jag suttit på någon afterwork med mitt-i-karriären människor. Iallafall är dom det enligt deras egen uppfattning.

Samtalen som gått kring ämnat har låtit som följer:
-"Ja det är väl på landet dom får skaffa unga tidigt, på något sätt måste dom ju förverkliga sig"
-"Ja så sitter dom där med en massa unga och inga pengar, ingen framtid, usch... oj oj..."
-"Ja jag skulle då ALDRIG skaffa barn förens jag har mitt chefsjobb med fet lön, pampig villa och sommarstuga på Marsstrand".

Jag har svalt hårt vid dessa tillfällen. Är av åsikten att när man är mogen är individuellt. Att bryta mot samhällets "måsten" och följa sitt hjärta, vare sig det är att skaffa 20 ungar eller bo i en koja i skogen, är något oerhört starkt. Mycket starkare än ge vika för sina egna drömmar för att följa den enklast. Vägen som alla runt om maler ut är den enda rätta utan den minsta gnutta av eftertänksamhet. Jag vill inte, och tänker inte vara den döda fisken som följer strömmen!

A rainy day blues

Hemkommen från ett par dagars vistelse i den djupa dalsländska skogen. Tillbaka hemma igen med många känslor. Varför känslorna går mer i moll än dur just nu kanske bäst kan förklaras av regnet som öser ner utanför mitt fönster och har så gjort i 4 dagar nu.

Glada toner spelas i mina öron när jag tänker på att jag nästa är helt säker på att jag kände bebben i magen för första gången idag! Det liksom bara sprattla till. Ser så fram emot dessa stunder framöver. Min och bebbens högtidsstunder.

Lilla kusinbarnet var också uppe på landet. Att tänka sig att jag och D ska ha exakt en så gammal bebis om exakt ett år var skumt att tänka på, eller ofattbart är nog ett bättre ord. Jag tittade på D när vi höll den lille och tror att han tänkte precis samma sak som jag.

Ibland kan lite oro komma över mig. Precis som det oväntade regnet som hänger i luften. Orolig för saker jag inte direkt oroat mig över tidigare. Helt plötsligt har det allra viktigaste blivit att bebben ska ha ett bra bo att komma ut till. Då menar jag absolut inte att jag planerar att köpa värsta vrålåken till barnvagn utan mer att slösa har fått en släng av spara. Fast bara en liten släng tyvärr.

Happy goes lucky

Jag har fått höra små snabba hjärtslag i min mage. Dunk dunk dunk. Ett ljud som fyllde hela min kropp med en obeskrivlig lycka! Det finns alltså liv i min mage. Det var min underbara barnmorska som förstod min oro av avsaknaden av symptom. När jag la mig på sängen och hon smörjde in med gelé var jag spänd som en pinne. Först fick jag höra min puls, sedan pulsen från navelsträngen och tillsist det lilla/lille undrets.

Jag svävar på moln!

Det ultimata kvinndomsprovet

Redan nu pratar många runt omkring mig om förlossning. Förlossning associerat till orden "otrolig smärta" "obeskrivligt" och återigen "SMÄRTA"! Jag får tipsen att Epidural är kvinnans bästa vän. Att vara utan den verkar vara ungefär som att ta ut en plåt ur ugnen utan vanten fast gånger flera miljoner i smärta då.

Jag tror att jag är lite knäpp eller så har jag helt enkelt inte fattat grejen. Inte förstått alls hur det är att ligga där och trycka ut ett bowlingklot. Och hur skulle jag kunna förstå eller veta det när jag aldrig varit med om det tidigare? Hur ska man veta i förväg vilken smärtlindring eller inte man vill under själv förlossningen?

Jag antar att jag grymt kommer att få ta tillbaka det här när jag väl ligger där och skriker men... Jag känner inte mig det minsta orolig över smärtan. Så länge smärtan är "normal". Jag oroar mig för 1000 andra saker men aldrig för att det ska göra ont.

Min totala "icke-oro" för smärta gör mig därför rädd. Vad har jag missat? Har jag ens ett hum vad det är jag har gett mig in på? Alltså oroar jag mig också för förlossningen, precis som alla andra blivande mödrar. Per definition är jag alltså normal =)

Mamma, Pappa, Barn

När man som par får reda på att man inte längre ska vara endast pojk- och flickvän utan även pappa och mamma ställs saker på sin spets. Frågar man aldrig har behövt tänka på tidigare är man nu tvungen att diskutera.

Vad är det EGENTLIGEN som man vill att ett barn ska få av sina föräldrar för att gå igenom livet på ett positivt sätt? Vad bör man tillåta och var bör man sätta gränser?

Innan bebben växer i magen känns frågorna för avlägsna och med största sannolikhet kommer man väl inte veta svaret förän lill*n är vuxen. Om ens då.

Att veta att den man älskat i flera år redan nu ska bli pappa till den som finns i min mage är omtumlande. Hur kommer vårt förhållande förändras? Är drömmen om ett gult sekelskiftshus med en uppvuxen trädgård där barnen springer och leker medan jag med ett blommit förkläde serverar maten på väg att bli sann?

Förmodligen inte, drömmar brukar inte riktigt bli som man trott om det väl händer och att jaga en dröm är nog lönlöst. Men nog är den en dröm som håller på att bli sann!

Familj, smaka på det ordet, vad betyder det? Är en familj lycklig? Kan man vara mamma, pappa, barn utan att vara en familj?

Inte vet jag! Jag vet bara att det är frågor jag aldrig ställt mig tidigare.

1000 vuxenpoäng på en dag

Så fort stickan visade två blå streck var jag tvungen att bli vuxen på ögonblicket. Jag ska ju bli mamma och det innebär ju såklart ett stort ansvar. Men det är inte det jag talar om, utan det som krävs innan bebben är här.

Nu ska jag ju inte överdriva och påstå att jag varit någon partyprinsessa de senaste åren innan jag blev gravid men det man inte kan få vill man ju ha som ni vet! Den blivande mammans liv begränsas till stillsamma fikaträffar och lugna promenader. Hejdå till ett glas vitt i sommarvärmen eller en spännande resa framåt höstkanten. Här ska boas, leva nyttigt, ta hand om sig själv och ta hand om livet i magen. Inget utrymme för strapatser!

Jag som en sporadisk kämpe för kvinnors rättvisa ryser inom mig. Hur ska något kunna bli jämställt om biologin ställt till med denna lilla fördelning? Undret som sätter mig i denna situation känns alldeles för avlägset just nu för att se. Begränsningarna för stora.

Klart jag är övertygad om att det är värt detta 1000 gånger om men medan tiden går sitter jag hemma och känner mig som en gammal nucka!