Som gravid har jag redan märkt att personer runt omkring mig beter sig annorlunda.
Vissa är söta, tänker extra mycket på mig, erbjuder mig att sitta, frågar om hur jag mår och säger till mig att inte stressa. Lite som man är en kändis kan jag tänka mig. Man är lite extra speciell sådär... (Dock har ju ingen frågat om min autograf än men ni förstår likheten...)
Sedan finns det de som tror att jag har blivit pestsmittad. De frågar inte om jag vill med på afterwork, de underviker att ge mig uppgifter som de av någon anledning inte längre tror jag klarar av, jag är helt enkelt ingen att räkna med längre.
Sedan finns det den sista kategorin. Det är de som inte vet vad de ska säga. Kommer ämnet upp byter det snabbt inriktning. Måste de svara på något så mumlar de något ohörbart och försvinner.
Likheten mellan de tre kategorierna är att alla ser mig på ett annorlunda sätt. Ibland tycker jag att det är underbart. Jag ÄR ju annorlunda. Jag är något jag aldrig varit för och efter det här kommer inget att bli sig likt. Ibland kan jag bli ledsen, jag vill vara den jag alltid varit.
Fast det finns så många underbara människor runt omkring mig kan jag känna mig så ensam. Konstigt, nu är första gången i mitt liv som jag inte är ensam. Med mig är min ständiga följeslagare i magen.
Inte lätt vännen!Men hoppas att du säger till om jag undviker dig!! Förstår att du kan känna dig ensam...är likadant för mig...har massa vänner men ändå känns det ensamt ibland!Men jag finns här för dig!
SvaraRaderaVisst är det intressant. Självklart så är du ju annorlunda nu. Man kommer aldrig att vara densamma efter att man fått barn/varit gravid. Helt plötsligt så får saker och ting en helt annan betydelse, som du skrev innan så är inte vårt (mammornas) största problem att hitta en kjol som matchar blusen längre. Och det tycker jag är skönt, väldigt skönt.
SvaraRaderaJag har full förståelse över att det kan kännas konstigt och skrämmande att förändras, det är ett helt nytt liv som du och David går in i. Det okända fruktar man oftast och så gjorde även jag. Hur mycket jag än såg fram emot lillis i magen så var jag rädd för jag visste inte vart Jennie tog vägen.
Jag tycker att Maria fortfarande är Maria, vännen som fick gömma min sprit hemma hos sig, vännen som man alltid ringer om man är ledsen eller behöver stöd, vännen som alltid ställer upp och alltid tänker på andra. Vännen som faktiskt KAN laga mat och vännen som är förbannad över alla orättvisor mellan könen. Vännen som står på sig när hon måste och vännen som känns som en stabil punkt i mitt liv. Men framförallt är du nu vännen som skall bli mamma för första gången, vännen som säkert är lite rädd och ängslig men även oerhört förväntansfull.
Jag hoppas bara att jag kan vara en av de vänner som du vill vända dig till, som du kan lita på. Jag är definitivt den vännen som vill hjälpa dig, genom allt. Min underbara Maria!!!