Jakten efter lyckan

Att ständigt jaga något bättre är väl inte positivt? Att sträva efter utveckling är det bättre?

Jag hinner knappt få det som jag trodde skulle vara bättre fören jag vill ha något ännu bättre.
Slits mellan tanken av att jag måste sträva och jobba efter det som kan vara bättre och tanken att saker är som det är och att det också ska vara så.

Jag fick en gång höra att man måste acceptera och se situationen som den är för att en förändring i så fall ska kunna uppstå. Jag kan ha svårt att acceptera och vill gärna fixa det med en gång. Frågan är då om jag alltid vet var jag är på väg eller om det ens är dit jag borde.

Saker är som dem är, helt underbara eller jobbiga men kanske har vi kommit dit vi är för att lära oss något? Saker kan vara som de är för att det faktiskt är just det/där vi ska vara just nu?

Att vara närvarande och fråga sig själv vad det egentligen är själen säger när man bara känner för att jaga efter något bättre kan ju inte vara att sluta utvecklas, utan tvärtom?! Att utveckling skulle vara att enbart stäva efter förbättringsmöjligheter på alla plan utan egentlig personlig utveckling kan ju inte vara riktigt.

Jag funderar på mina val i 1 år, ångrar dem i 10 år och planerar ändringar i 15 år. Tittar avundsjukt på de som bestämmer på en gång och blir nöjda med det de valt. All energi jag då lägger till ingen nytta.
Någon annan borde berätta framgångsreceptet för mig, men jag tror att det är att lita mer på sin magkänsla och acceptera att man gör det bästa man kan utifrån de förutsättningar man har. Och att man tror att man är där man ska av en anledning.