Jakten efter lyckan

Att ständigt jaga något bättre är väl inte positivt? Att sträva efter utveckling är det bättre?

Jag hinner knappt få det som jag trodde skulle vara bättre fören jag vill ha något ännu bättre.
Slits mellan tanken av att jag måste sträva och jobba efter det som kan vara bättre och tanken att saker är som det är och att det också ska vara så.

Jag fick en gång höra att man måste acceptera och se situationen som den är för att en förändring i så fall ska kunna uppstå. Jag kan ha svårt att acceptera och vill gärna fixa det med en gång. Frågan är då om jag alltid vet var jag är på väg eller om det ens är dit jag borde.

Saker är som dem är, helt underbara eller jobbiga men kanske har vi kommit dit vi är för att lära oss något? Saker kan vara som de är för att det faktiskt är just det/där vi ska vara just nu?

Att vara närvarande och fråga sig själv vad det egentligen är själen säger när man bara känner för att jaga efter något bättre kan ju inte vara att sluta utvecklas, utan tvärtom?! Att utveckling skulle vara att enbart stäva efter förbättringsmöjligheter på alla plan utan egentlig personlig utveckling kan ju inte vara riktigt.

Jag funderar på mina val i 1 år, ångrar dem i 10 år och planerar ändringar i 15 år. Tittar avundsjukt på de som bestämmer på en gång och blir nöjda med det de valt. All energi jag då lägger till ingen nytta.
Någon annan borde berätta framgångsreceptet för mig, men jag tror att det är att lita mer på sin magkänsla och acceptera att man gör det bästa man kan utifrån de förutsättningar man har. Och att man tror att man är där man ska av en anledning.

Min rädsla

Min största rädsla, om man bortser från ormar, är att inte ha levt.

Varje dag bestämmer jag mig för att idag ska jag vara här och nu. Inte planera för sen och då. Varje dag visar det sig lika svårt. Att aldrig vara helt nöjd och glad för det underbara som finns omkring mig är skrämande. Att hela tiden vänta på att bara "det" eller "det där" ska hända förödande.

Jag kommer ständigt på mig med att inte vara i stunden och märker att jag istället ökar takten.
Kanske för rädsla att stanna upp och ta tag i situationen.

Därför säger jag nu till mig själv, återigen och som en påminnelse, jag ska leva här och nu. Göra en sak i taget och vara där jag gör det. Jag ska se allt fint runtomkring mig och uppskatta livet.

Mitt liv ska inte vara något som händer under tiden jag planerar annat!

Världens bästa skola - Min unge

Älskade lilla unge,

Vilken läromästare jag har fått!

Vi går in på öppna förskolan. Du med din självklarhet. I och för sig i trygg förvisning om att mamma är med dig. Men trots det i andan att "Hej här kommer jag!". Jag smyger efter bakom dig. Du vet vad du vill ha och tar det. Får du inte det du vill ha skriker du. Och inte är det så konstigt. Små barn har inte hunnit förstå givmildhetens konst. Och kanske inte alltid vi vuxna har det heller, bara det att vi vet vad andra förväntar sig av oss.

Tillbaka till öppna förskolan. Du skriker och jag blir svettigare och svettigare. "Så här kan man väl inte bete sig? Usch nu stör vi alla andra" tänker jag. Men vänta lite, vem har rätt och vem har fel?

Jag ser på dig och njuter hur du stuntar blankt i vad andra tycker om dig. Jag ser att du är ditt sanna jag. Jag tar ett djupt andetag och tänker hur jag alltid anpassar mig. Håller tyst, spelar den roll jag tror andra förväntar sig. Är någon annan än den jag är.

Därför vill jag bara säga tack älskade vän. Tack för att du påminner mig om vem jag är, där bakom. Jag hoppas och önskar att vi kan fortsätta lära av varandra!

Min stora lilla tjej!

Älskade lilla hjärtegull!

Imorgon fyller du ett år. Ett år med så mycket lycka.
Tänk en sån tur att du kom till världen just nu.
Du påminner mig vad som är livet, lyckan att få vara med dig.

Jag ser dig växa mitt framför mina ögon och ler åt allt du lär.
Jag vill att du ska veta att jag alltid finns hos dig.

Min lycka är ditt skratt alla dar
Din lycka är den framtid du har
Min lycka är att ständigt få se
den lycka som lyckan kan ge
(När jag vandrar - Kerstin Andeby)

Andra dagar stundar

Så börjar snart veckan som är slutet på min föräldraledighet.
Första dagen att jobba är fasligt nära.
Jag fruktar.

All tid har försvunnit utan att jag varit medveten om det. Tiden har sprungit ifrån mig.
Här står jag, förvirrad, rädd och nervös.

Min älskling har blivit så stor. Nu är det dags för henne att vara hemma med pappa.
För mig är det återigen dags att göra meningslösheter på dagarna. Saker utan egentligt mål eller nytta.

Fy vad jag kommer att sakna!


Slipping through my fingers all the time I try to capture every minute
The feeling in it Slipping through my fingers all the time
Do I really see what's in her mind
Each time I think I'm close to knowing
She keeps on growing Slipping through my fingers all the time

Kapitulerat

Vad gör man när man är så trött att man har gett upp så att tröttheten kan överta en för fullt?
Att inte orka göra de saker man vill, inte orka se skönheten och glädjen i det man vet finns är ledsamt. Att ha blivit sömntorterat i över 9 månader utan en enda ostörd natt tär på krafterna. Jag tänker inte be om en förändring. Jag tänker själv göra en!

Ramlat i fällan!

Det här med jämställdhet är något jag funderar på titt som tätt.

Innan vi fick barn visste jag exakt vad jag tyckte. Allt skulle vara jämställdt. Jag skulle a l d r i g leva så ojämställdt som jag sett vissa göra.

Men så fick vi barn. Perspektiv och prioriteringar förändrades radikalt.
Och så blev vi med hus. De ideal jag trots allt hade kvar blev tvugna att ge vika.

Jag står inne, tar hand om tvätt och barn. Viss mat också (med betoning på viss...). Håller koll på vad saker finns. Överväger starkt att gå ner i arbetstid och kanske ta ett jobb som gör att jag kan vara mer hemma med lillan. Självförverkligande är inte längre högst på önskelistan.

D hugger tag i de tyngre göromålen. Han är ute och grejer. Tar på sig arbetskläder och sliter.

Det ska bli så spännande att se om våra tankar och sysslor förändras när D blir pappaledig.
Hur vill jag leva egentligen? Trots allt är det ju ganska skönt att stå inne och vika tvätt jämfört med att bära tunga grejer ute.

Hur gör man för att inte falla in i de traditionella rollerna? Är det fel att falla i den fällan eller bekvämt?