D I A B E T E S. Ett ord fyllt av en mängd känslor, tankar och förmaningar som jag helst undviker att tänka på. Sedan 2001 har vi levt sida vid sida. Accepterade tror jag att jag gjorde redan på sjukhuset då jag låg inlagd. Jag förstod att acceptera var det enda jag kunde göra för att få komma från sjukhuset och återgå till mitt normala liv.
Vissa gånger faller jag i fällan av självömkan och tankar om livets orättvisor. Men jag vet att det inte ger något. Jag vet att det enda jag kan göra är att bita ihop och göra det bästa av situationen. Nu hänger även bebbens liv på tilliten att jag gör det bästa möjliga.
Jag ställer mig ibland frågan om jag förnekar den kroniska sjukdom som jag har?
Både ja och nej blir svaret. Nej eftersom jag ständigt vet att jag måste göra det bästa av situationen. Mina tester och justeringar ger mig kontroll och ett gott samvete. Speciellt nu under graviditeten. Att få leva under visheten om att jag iallafall har gjort mitt bästa! Samtidigt är ju svaret ja. Jag vill inte att diabetesen ska vara ett hinder i mitt liv. Notoriskt vägrar jag därför in i det längsta att säga att jag måste göra något eller inte göra något på grund av min sjukdom. Jag vill inte att människor runt omkring mig ska se mig som en sjukdom.
Jag tror många gånger att jag i ärlighetens namn hellre ramlat ihop på ett möte än att säga att jag måste gå ifrån för att ta en druvsockertablett. Jag kan sitta likblek i goda vänners sällskap, skruva ner pumpen och smygäta druvsocker för att middagen blir sen. Jag kan tillsammans med nära släkt skylla på att jag måste på toaletten då jag egentligen behöver se om nålen i magen som är till pumpen verkligen sitter bra i.
För ingen, förutom D, vill jag erkänna att min sjukdom ger mig begränsningar. Att jag 24 h om dygnet resten av mitt liv måste sköta den. Att jag måste göra det för min egna framtid men nu även för grynet i magen. Är livrädd för att något ska ha hänt eller hända den lilla/lille. Barnamördare ekar i mina öron när sockret skenat iväg eller sjukit i botten.
Jag är rädd, rädd för om jag uttrycker mina behov för människor runt omkring mig så blir begränsningarna verklighet. Verklighet för folk runt omkring mig. Idag är de bara verklighet i mitt egna huvud.
Åh vännen! Jag vet inte vad jag skall säga. Jag tänker på dig. Diabetes, det är ett laddat ord. Men för mig kommer du aldrig vara en sjukdom. Du är en underbar vän, du kommer att vara en underbar mamma och du gör allt du kan gumman. Det räcker, mer kan man faktiskt inte göra!!! KRAM
SvaraRadera