Nästan en vecka har gått sedan senast. En vecka fylld med semesteraktiviteter.
Bebben har känts ganska långt borta denna vecka. Rent fysiskt då. Tror dock att jag och D har pratat om vad vi behöver köpa för saker mer än någonsin.

Tror att jag har blivit lite beroende av kontrollerna. I början trodde jag att jag skulle lugna ner mig bara jag fått se ett hjärta på ultraljudet. Sedan trodde jag att efter vecka 12 då skulle jag kunna slappna av. Efter det blev jag orolig för att jag inte sett något tecken från bebben alls efter vecka 8 och ville höra hjärtat. Och nu tycker jag att det var längesen jag hörde hjärtat och väntar på det. Men främst väntar jag på rutin ultraljudet och organscanning som är i vecka 19. Som det är nu tror jag att först därefter kan jag slappna av och glädjas. Glädjas åt ett förhoppningsvis friskt liv där inne. Har läst så många skräckhistorier att jag för tillfället inte kan tänka på annat.

Jag gillar inte att vara nere på stan längre. Trivs bäst under täcket hemma. Jag känner mig så otroligt ful. Tjock men inte så att jag ser gravid ut, utan bara tjock. Jag ser små söta tjejer tipa förbi medan jag flåsandes lunkar fram som en morsa från landet som helt slutat bry sig om hur hon ser ut. Dessa hittills 15 veckorna har varit de mest oaktiva i hela mitt liv tror jag. Början på mitt förfall till en mullemamma. Jag vill mer vara en hipp botaniska trädgården mamma på pläd!